Fastighetsmiljardären Trump framstår i svensk mediebild oftast som oförskämd, fräck högerpopulist. Det är han. Men det är en missuppfattning att han som presidentkandidat är en mer oborstad variant av republikanernas högerflygel, sådan den varit under Clinton-, Bush- och Obamaåren.
Inte bara i stil och agitationsmetoder är han en motsvarighet till den nya, starkt antiliberala högerradikalismen i Europa.
En likhet är att han spelar på rasism och på fientlighet mot invandrare. Han har i åratal lämnat ekonomiskt stöd till en del av den slipprigare och lögnaktiga propagandan om att president Obama inte skulle vara född i Amerika, inte ha varit valbar och som svart president är antiamerikansk.
Däremot förefaller Trump vara likgiltig för den evangelikala och katolska högerns tro och kärnvärden. Många på högersidan hos republikanerna anser också med rätta att han i ekonomiska frågor inte är renlärigt höger, utan svajat hit och dit.
I likhet med den radikaliserade antiliberala högern i Europa vill han gärna framstå som försvarare av en del välfärdssystem, även om han ändå lovar skattesänkningar. Det går förstås inte ihop, men det gör inte heller Trumps påståenden om hur rik han själv är och vilket eget kapital som finns i hans företagsgrupp.
Han är en snackare, skrävlare och ljugare, som möter varje negativ publicitet med att slänga ur sig nya provokationer eller propagandapåståenden. Det kan vålla missuppfattningen att han saknar övertygelser och konsekvens i sin syn på USA:s roll i världen.
Men han är fiende till frihandel och till alla de avtal där USA medverkar till ökad världshandel och ekonomisk utveckling. Hans motvilja mot USA:s roll i världen efter andra världskriget är ganska konsekvent under årtionden, påvisar Thomas Wright från Brookings Institution i en artikel i Politico Magazine. Härskartyper som Putin bekymrar honom inte så mycket, Putin och Trump har talat ömsesidigt högaktningsfullt om varandra.
Trumps ovilja och agitation riktar sig inte så mycket mot USA:s och de västliga demokratiernas fiender. Däremot mot USA:s vänner, allierade och handelspartners. Under årtionden har han hävt ur sig saker om att dessa åker snålskjuts, kostar USA stora pengar och tar jobb från Amerika. Wright menar att Trumps idéer om isolationism och konflikt med allierade och andra vänner gör att han står för en politik som skulle riktas mot USA:s allianser med Nato, Japan och Sydkorea – och mot den fria internationella handeln.
Senaste motsvarighet i amerikansk politik, menar Wright, var senatorn Taft, som ville bli president men aldrig nominerades av sitt parti. Han motsatte sig Nato och skyddet av Västeuropa.
Trump står alltså för en brytning med den roll som ledare i väst som USA, trots åtskilliga andra felsteg, hållit fast vid under alla år från Truman på 40-talet till Obama i dag – under presidenter från båda partierna.
Trumps politik skulle vara ett drömläge för sådana som Vladimir Putin, och många andra fiender till friheten, samtidigt som den skulle kunna sätta igång osäkerhet och rustningar på många håll. Samtidigt är det slående hur Trump skulle uppfylla det som såväl yttervänster som fascister av många slag länge hoppats på, att den USA-ledda ordningen i väst ska upplösas.
Parallellen i Europa är den yttre högern, med Le Pen-partiet i Frankrike, Orbán-partiet i Ungern, Haiders arvtagare i Österrike och så vidare. Dessa riktningar förenas för det mesta med den yttre vänstern i motståndet mot frihandelsavtal och i sympatier för en del auktoritära system. Mycket belysande var omröstningen i EU-parlamentet om Ukrainaavtalet, där delar av yttervänstern slog följe med nästan hela ytterhögern – inklusive svenska SD – och gick på Putinlinjen.
Det västliga samarbetet har i drygt 65 år byggt på att socialdemokrater, liberaler och moderat konservativa hållit ihop om Nato, EU och en del annat, nu senast med den norske socialdemokraten Stoltenberg som Natochef.
Yttervänstern och ytterhögern förenas i motståndet mot detta. De kan båda hoppas på Trump.